Om förlaget

Svensk läraretidnings förlag

Svensk läraretidnings förlagsaktiebolag grundades 1896 av Sveriges Allmänna Folkskollärareförening (SAF). En av SAF:s grundare, folkskolläraren och riksdagsmannen Emil Hammarlund, startade 1881 Svensk läraretidning, som blev föreningens organ och utgavs till och med 1946. Tio år senare började han också ge ut barntidningen Jultomten (1891–1934) och efter ytterligare några år en tidning för yngre barn, Tummeliten (1895–1934). På begäran av SAF tog föreningen 1896 över publikationerna, som uppgick i ett nystartat aktiebolag. Emil Hammarlund utsågs till förlagschef och ledde arbetet tillsammans med sin hustru Amanda Hammarlund, även hon folkskollärare.

Förlagsrätten för de tre framgångsrika tidningarna kostade SAF 75 000 kronor, vilka togs in via aktiebolagets bildande som gav ett aktiekapital om 90 000 kronor. Bolagsaktierna skulle i första hand tecknas av SAF och dess medlemmar och vid förlagets bildande fanns 297 aktieägare fördelade på rikets samtliga län. Emil Hammarlund hade aktiemajoritet.

Utöver de båda barntidningarna var planen att förlaget skulle ge ut barn- och ungdomslitteratur för hem och skola men inte rena läroböcker. Målet var att producera och distribuera litteratur av god kvalitet till ett lågt pris som skulle kunna nå alla barn runt om i Sverige, liksom folkskolor och bibliotek.

Svensk läraretidnings förlag var ett lärarkårens förlag – folkskollärare bildade bolaget och SAF:s medlemmar var alltså delägare. I rask takt utvecklade förlaget en rad periodiska publikationsserier för barn, varav den mest kända, Barnbiblioteket Saga, började utges 1899 och kan räknas till de största och mest långlivade läsfrämjande satsningarna i Sveriges historia. Den första titeln var Svenska folksagor, bearbetade och återberättade av Fridtjuv Berg. Barnbiblioteket Saga utvecklades snart till en omfattande bokserie som utgavs under förlagets hela existens fram till 1970. Bland övriga publikationer kan nämnas barntidningar och kalendrar som Tomtefars sagor och berättelser, senare Fågel blå (1898–1930), Silvervit (1904–1927) och Titteli-Ture (1909–1934).

Förlagets tillkomst hade delvis sin grund i de livliga diskussioner om barns läsning som fördes mot slutet av 1800-talet. Ett uttalat syfte med förlaget var att erbjuda ett kvalitativt alternativ till den barnlitteratur som då ofta uppfattades som undermålig, slarvigt skriven och innehållsmässigt torftig. En annan viktig drivkraft var övertygelsen om att litteratur för barn måste anpassas till deras behov och utvecklingsnivå, med hänsyn till såväl psykologi som pedagogik. Därtill fanns en stark vilja att göra god barnlitteratur tillgänglig för alla samhällsskikt – något ett förlag ägt och drivet av folkskollärare ansågs särskilt lämpat att förverkliga.

Ytterligare en anledning till att förlaget grundades var den frustration som rådde över det begränsade och ofta otillfredsställande litteraturutbudet i folkskolor och sockenbibliotek. Under slutet av 1800-talet kom den då dominerande Läsebok för folkskolan att ifrågasättas alltmer. Särskilt kritiserades bokens sedelärande och encyklopediska innehåll för att vara opersonligt och långt från barnens egen verklighet. En av förlagets konkreta målsättningar var att fylla detta behov av böcker för barn och unga ute i landet.

Förlagets motto var ”endast det bästa är gott nog åt barnen”, vilket tog sig uttryck i att förlaget sökte engagera det bästa Sverige hade att erbjuda av författare och illustratörer. Förlaget vidtalade författare som Selma Lagerlöf, Gustav Fröding, Verner von Heidenstam, Oscar Levertin och Zacharias Topelius, som alla bidrog med sagor, dikter och berättelser.

Utgivningen var också starkt präglad av det sena 1800-talets idéer om konstuppfostran, det vill säga att använda estetiska uttryck som en del i barnens bildning. Även bildmaterialet skulle därför vara av bästa kvalitet och förlaget anlitade en lång rad av tidens mest framstående konstnärer och illustratörer, till exempel Carl Larsson, Elsa Beskow, Albert Edelfelt, Jenny Nyström och John Bauer.

Efter Emil Hammarlunds död 1910 tog Amanda Hammarlund ensam över driften och blev en av Sveriges första kvinnliga förlagschefer. Hon ledde arbetet nästan ända fram till sin död 1935. På hennes initiativ började förlaget bland annat ge ut en bokserie riktad till ungdomar som skulle komplettera Barnbiblioteket Saga. Den fick namnet Ungdomens bibliotek (1925–1947) och innehöll huvudsakligen skildringar ur världshistorien, reseskildringar och levnadsteckningar. Under 1920- och 1930-talen avvecklades tidningspublikationerna till förmån för utgivningen i bokform.

Efter Amanda Hammarlunds död blev den mångåriga förlagsmedarbetaren Signe Wranér förlagschef. Hon lade stor vikt vid språklig anpassning till barnläsarna och bearbetade många av de barnlitterära klassiker och sagor som tidigare hade utkommit i Barnbibliotek Saga för den nya tiden barn. Under hennes tid vid rodret gjorde förlaget även en pionjärinsats inom lättläst litteratur och satsade på ännu en bokserie för ungdomar, Stjärnböckerna (1937–1950), som skulle ge ungdomar kvalitativ underhållningsläsning.

Omkring 1953–1954 fick Svensk läraretidnings förlag nya ägare i och med att det överläts till A. V. Carlsons bokförlag. Förlaget fortsatte dock verka autonomt under det ursprungliga förlagsnamnet. I och med ägarskiftet expanderade utgivningen i Barnbiblioteket Saga markant och underserier som Pelarböckerna, Sagas berömda böcker och Klossböckerna med specifika inriktningar började ges ut. Utgivningen i Saga-biblioteket utgjorde nu i princip förlagets hela utgivning.

I och med förlagsöverlåtelsen kom nya personer in i förlagets redaktion, som förläggaren Harriet Alfons och förlagschefen Göran Egnér. Utgivningen hamnade under Esselte 1968, som ägde Norstedts, Almqvist & Wiksell och Natur & Kultur. Som konsekvens började Barnbiblioteket Saga från och med 1969 utges under förlagsnamnet Läromedelsförlaget eller under förlagsbeteckningen Saga.

Den sista kända numrerade titeln i Barnbiblioteket Saga var nummer 578, Kalle Jonsson tänker på något annat av Bertil Gejrot, som utkom 1970. Därefter upphörde bokserien och Saga blev enbart en förlagsbeteckning, under vilken titlar fortsatte att ges ut till och med 1979. Det som återstod av utgivningen uppgick då i Norstedts, Almqvist & Wiksell och Natur & Kultur. Fortfarande under 2000-talet har det utkommit nyutgåvor av de Saga-klassiker som en gång bearbetades och översattes vid förra sekelskiftet, ett tydligt bevis på hur viktigt förlaget var i etableringen av en barnlitterär klassikerkanon under 1900-talet.

Åsa Warnqvist och Olle Widhe

Vidare läsning

Banér, Anne, En sagolik konstskatt. Kulturarvet från folkskolans lärare, Lärarstiftelsen, 2025

Klingberg, Göte, Sekelskiftets barnbokssyn och Barnbiblioteket Saga, Svensk Läraretidnings förlag, 1966

Kåreland, Lena, ”Jag har både gråtit och varit förtviflad för ’nejbrefvet’”, Amanda Hammarlund som redaktör och förlagschef betraktad genom Saga-arkivets brevsamling”, Barnboken 48, https://doi.org/10.14811/clr.v48.1047

Wranér, Signe, I Sagas tjänst, Svensk läraretidnings förlag, 1966