Om publikationsserierna

Silvervit

1904–1927, periodisk publikation

Silvervit var en onumrerad, häftesliknande publikation som utkom årligen mellan 1904 och 1927. Under de första åren angav förlaget att publikationen utgjorde ett ”tilläggshäfte” till Barnbiblioteket Saga och priset var endast 15 öre. Först 1906 stod publikationen på egna ben och hette enbart Silvervit.

Det första häftet återutgav den svenska folksagan ”Silverhvit och Lillvacker”, som året innan hade publicerats i Saga 7, Svenska folksagor. Andra samlingen, i bearbetning av Fridtjuv Berg och med illustrationer av Jenny Nyström. Det var följaktligen denna saga som gav namn åt hela häftesserien.

Namnet Silvervit följde med i namngivningen av flera sagor. 1905 års häfte innehöll folksagan ”Rosenfager och Björnen” av Anna Wahlenberg samt ”Silverhvit och Rosenröd” på vers av Hugo Gyllander, illustrerad med tio bilder av bland andra Jenny Nyström och Gerda Tirén. I 1906 års häfte återfinns folksagan ”Silvervit och Törnrosa”, fritt berättad för barn av Hugo Gyllander och illustrerad med 14 bilder av Ingeborg Uddén. Inledningsvis dominerades publikationsserien Silvervit alltså av svenska folksagor, men med tiden kom den även att innehålla sagor från andra länder. De två sista häftenas innehåll är exempel på denna utveckling: ”Sagan om Persevs”, berättad av Nathaniel Hawthorne i översättning av Ebba Nordenadler och med originalillustrationer av Erik O. Stenman, utgiven 1926, samt ”Gamla engelska sagor”, berättade av Ebba Nordenadler och illustrerade av Ingeborg Uddén, utgiven 1927.

Silvervit är kanske främst känd för eftervärlden genom 1908 års tilläggshäfte, som innehåller ”Prins Florestan eller sagan om jätten Bam-Bam och feen Viribunda” av Anna Maria Roos med 14 illustrationer av Stina Beck-Friis. Omslaget, utfört av Jenny Nyström, föreställer prinsen ridande på en björn med jätten i bakgrunden. Enligt Astrid Lindgren var detta hennes ”första saga”, och det blev en stark upplevelse för henne att som barn få höra den berättas i grannhusets kök. Forskningen har visat hur Roos saga pekar fram mot Lindgrens eget sagoberättande, och särskilt mot hennes moderna konstsaga Mio, min Mio från 1954.

Olle Widhe

Vidare läsning

Edström, Vivi, Astrid Lindgren och sagans makt, Rabén & Sjögren, 1997, s. 40