Om tiden

Kvinnohistoriska perspektiv

Under en stor del av Svensk läraretidnings förlags existens leddes förlaget av kvinnor, vilket var ovanligt men möjliggjordes av de svenska kvinnornas frigörelse, som tog sin början under det sena 1800-talet. Den löpte parallellt med emancipationen och demokratins framväxt, och kvinnorna tog steget från det privata till det offentliga inom en rad olika områden. De kom särskilt att inta framträdande positioner inom det barnkulturella fältet, men deras röster hördes också i andra sammanhang, i kampen för kvinnlig rösträtt, i sedlighetsdebatten och i den sociala frågan. Många av dessa kvinnor hade kopplingar till Svensk läraretidnings förlag och stod i kontakt med Amanda Hammarlund, som också engagerade sig i aktuella frågor både i och utanför förlagets verksamhet.

Tidiga föregångare fanns givetvis, och när det gäller kampen för kvinnans rättigheter är Fredrika Bremer central, som också försökte få i gång en barnboksutgivning för fattiga barn. Här var hon således en föregångare till Amanda Hammarlund, när hon i samarbete med Stockholms Fruntimmersförening för barnavård 1853–1856 utgav skriftserien Barnaskrifter, innehållande sagor och visor. Seriens 16 alster gjorde ingen större succé, men mer framgångsrik blev hennes roman Hertha eller En själs historia (1856), ett kraftfullt inlägg i kampen för jämställdhet.

Flera kvinnoföreningar bildades i samband med kvinnornas utträde i samhället, såsom Nya Idun, Fredrika Bremerförbundet och Kvinnoklubben. De utgjorde en viktig plattform för att knyta kontakter och bilda nätverk. Svenska Kvinnornas Nationalförbund (SKN), en konservativ del av kvinnorörelsen, som grundades 1896 och upplöstes först 1981, hade som ordförande en period Anna Hierta-Retzius, feminist och dotter till tidningskungen Lars Johan Hierta. Hon bildade även tillsammans med Ellen Anckarswärd Föreningen för gift kvinnas äganderätt, vilket 1874 resulterade i en lag som gjorde det möjligt för gifta kvinnor att genom äktenskapsförord få rätt att förvalta sin arbetsinkomst och enskilda egendom.

Kvinnornas villkor i samhället hade undan för undan förbättrats, bland annat deras ekonomiska förhållanden och möjligheterna till utbildning. Samhället genomgick även en professionalisering och meritokratisering, vilket innebar att utbildning och examina gavs större betydelse än börd och andra privilegier. Många kvinnor lyckades under det sena 1800-talet bygga upp ett utbildningskapital. De som kom från ekonomiskt mer välsituerade familjer studerade i de många flickskolor som växte fram. Några valde att skaffa sig en lärarutbildning vid det 1861 inrättade Högre lärarinneseminariet, som fungerade som ett slags kvinnornas universitet i en tid då få kvinnor idkade universitetsstudier. Högre lärarinneseminariets treåriga utbildning utgjorde även en betydelsefull mötesplats, där kvinnorna kunde få kontakter av vikt för framtida samhällsinsatser. Flera av de kvinnor som var verksamma inom det barnkulturella området hade utbildat sig vid Högre lärarinneseminariet, exempelvis barnbokskritikerna Gurli Linder och Marie Louise Gagner, liksom författaren Anna Maria Roos. Dessa tre kvinnor stod alla i kontakt med Amanda Hammarlund.

Några kvinnor grundade egna skolor i Stockholm, såsom Anna Ahlström, Sofi Almquist, Anna Sandström och Anna Whitlock. De var alla pionjärer, influerade av den nya reformpedagogiken. Sandström grundade tillsammans med Frederique Rundquist 1883 Anna Sandströms skola, till en början en samskola men från och med 1896 en flickskola. Att förmedla nyttiga kunskaper var grundläggande för Sandström och viktiga ämnen var historia, geografi och naturkunnighet. Elevernas personlighetsutveckling ägnades likaså uppmärksamhet, och Sandström strävade överlag efter levande kunskap – kunskap som gör människan mänsklig. Sin första artikel om pedagogiska frågor publicerade hon i Tidskrift för hemmet 1880, och i boken Realism i undervisningen eller Språkkunskap och bildning (1882) utvecklade hon sina pedagogiska principer. Sandström grundade 1883 Verdandi. Tidskrift för ungdomens målsmän och vänner, där innehållet huvudsakligen bestod av reformpedagogiska texter.

Anna Whitlock, en kulturradikal centralgestalt och reformpedagog grundade vid 26 års ålder ett slags experimentskola där nya idéer prövades. Hennes skola var konfessionslös, det vill säga neutral i religiösa frågor. Whitlock förespråkade en åskådlig och verklighetsnära undervisning i likhet med Sandström och hennes ambition var att bryta med den sterila innantilläsningen. Därför tilläts eleverna ofta att vandra ut i skog och mark och inte sällan hölls lektionerna utomhus. Bland skolgrundare i Stockholm kan även nämnas Sofi Almquist, gift med Sigfrid Almquist, som var läroverkslärare och senare också rektor för Norra Real. Själv hade Sofi Almquist examen från Högre lärarinneseminariet.

Utanför det pedagogiska området fanns ett fåtal kvinnor inom förlagsbranschen. En föregångare till Amanda Hammarlund finner vi i Elsa Fougt, kunglig hovtryckare mellan 1782 och 1811. Hennes ställning möjliggjordes av att hon var änka, vilket gav henne rätt att på egen hand sköta maken Henrik Fougts företag. Vid sidan av att vara förläggare av rikets offentliga skrifter drev Elsa Fougt privata affärsrörelser och var både bokhandlare och stilgjutare. Hon gav bland annat ut bästsäljaren Cajsa Wargs kokbok och en rad teaterpjäser.

Ännu en kvinnlig bokförläggare var Louise Söderqvist Flodin. Hon hade utbildat sig till typograf och blev den första kvinna i Sverige som grundade och drev en tidning. Söderqvist, då bosatt i Arboga, var också den första kvinna som tog ut näringsfrihetsbevis. När hon 1862 gifte sig med förläggaren Sigfrid Flodin och flyttade till Stockholm tog hon med sig sitt boktryckeri och drev tillsammans med sin man förlagsverksamhet. Efter makens död 1909 skötte hon ensam förlaget fram till 1913, då det såldes till Albert Bonniers förlag.

En med Amanda Hammarlund samtida förläggare var Stina Quint som drev Folkskolans barntidnings förlag. Hon var utbildad lärare och även folkbildare och politiker. Det första numret av Folkskolans barntidning såg dagens ljus 1892, och Quints tidning blev givetvis en konkurrent till såväl Hammarlundarnas Jultomten, som hade lanserats 1891, och Barnbiblioteket Saga. Jultomten fick också en rival i Quints Julklappen som introducerades 1893.

Det fanns också utanför det barnkulturella området kvinnliga företagare som blev omtalade och förmögna runt sekelskiftet 1900. Den första internationellt kända svenska designern var en kvinna, Augusta Lundin, som 1863 slog sig ned i Stockholm och 1867 öppnade en egen syateljé på Malmskillnadsgatan nära Brunkebergstorg. I och med att affärerna blev alltmer blomstrande installerade sig Lundin 1887 på Brunkebergstorg 2, där hon basade över tre hela våningsplan. År 1914 var 175 sömmerskor anställda hos henne och hon kunde skryta med att hon drev huvudstadens mest berömda modehus. Här beställde societetsdamerna sina kreationer. Selma Lagerlöf lät Lundin sy upp den klänning hon bar när hon tog emot Nobelpriset 1909.

Andra kvinnor skaffade sig en egen försörjning genom att bli fotografer och driva egna fotoateljéer. Fotograf var ett nytt yrke som männen ännu inte hade mutat in. En och annan kvinna lyckades också erövra framträdande chefspositioner, bland annat inom restaurangbranschen. Wilhelmina Skogh hade kommit till Stockholm i samband med konst- och industriutställningen 1897 och 1902 blev hon chef för Grand Hôtel. Det var Skogh som uppförde Grand Hôtel Royal med Vinterträdgården, inspirerad av hotell hon sett under sina utlandsresor.

Journalistiken kom att bli ännu ett viktigt verksamhetsområde för kvinnorna. En banbrytare inom detta område var Wendela Hebbe som med sina omtalade socialreportage från Stockholms fattigkvarter i Aftonbladet gjorde en pionjärinsats. En annan portalgestalt var Sophie Adlersparre, signaturen Esselde som 1859 startade den första egentliga kvinnotidningen i Sverige, Tidskrift för hemmet. Behovet av skribenter i pressen ökade under 1900-talets början, då tidningsutgivningen växte i rekordfart. Mellan åren 1865 och 1900 ökade antalet tidningar från 165 till nästan 250. Enbart i Stockholm fanns runt sekelskiftet 1900 ett tiotal dagstidningar, och kvinnor fanns på de flesta större redaktioner. Stockholms Dagblad hade exempelvis 1913 sju kvinnor på sin redaktion. Oftast fick de arbeta med andra uppdrag än männen, så kallade kvinnofrågor, och hade vanligen sämre lön.

Carl Gustaf Tengwall, redaktör på Svenska Dagbladet hörde till dem som anställde särskilt många kvinnliga medarbetare. Vera von Kraemer, som även var medlem i Publicistklubben, anställdes 1900 av Tengvall som kåsör på Svenska Dagbladet. Dit kom också Ester Blenda Nordström, signaturen ”Bansai”, omtalad för sina reportage om förhållandena på en lantgård i Sörmland där hon tog anställning förklädd till piga. År 1914 utgavs de i bokform med titeln En piga bland pigor och gjorde succé. Bland barnboksrecensenterna var kvinnorna i dominans från och med sekelskiftet 1900. År 1903 började Jeanna Oterdahl skriva om barnböcker i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. I Göteborg fanns också Anna-Stina Alkman som medverkade i Göteborgs-Posten. Marie Louise Gagner recenserande barnlitteratur såväl i Svenska Dagbladet som i Idun, medan Gurli Linder skrev i Dagens Nyheter.

Lena Kåreland

Vidare läsning

Björklund, Ingegerd, Med befriad röst. En biografi om Wendela Hebbe – Sveriges första kvinnliga journalist, Ordalaget, 2022

Bremmer, Fatima, Ligan. Klarakvarterens blodsystrar eller ”En märklig explosion av kvinnlig intelligens”, Forum, 2025

Johnson, Anders, Anna Whitlock. Reformpedagog och rösträttsledare, Förlaget Näringslivshistoria, 2020

Lewenhaupt, Lotta & Anna Bergman Jurell, Augusta Lundin. Haute couture på svenska, Appell förlag, 2020

Lindskog, Gerda Helena, Mellan triumfer och nederlag. En bok om Anna Hierta-Retzius och hennes tid, del 1 och 2, h:ström, 2023

Nordenstam, Anna, Begynnelser. Litteraturforskningens pionjärkvinnor 1850–1930, Symposion, 2001

Ramm, Anna Maria, Elsa Fougt, Kungl. Boktryckare. Aktör i det litterära systemet ca. 1780 – 1810, diss. Uppsala universitet, 2009

Rydén, Per, Domedagar. Svensk litteraturkritik efter 1880, Lunds universitet, 1987

Ullman, Annika, Stiftarinnegenerationen. Sofi Almquist, Anna Sandström, Anna Ahlström, Stockholmia, 2004