Om tiden

Konkurrenterna

Bokmarknaden och inte minst tidningsutgivningen växte markant under det sena 1800-talet, och för Emil och Amanda Hammarlund fanns flera konkurrenter att brottas med.

Svensk läraretidning, som var representant för Sveriges allmänna folkskollärareförening (SAF) även om den fram till 1896 ägdes av Emil Hammarlund personligen, hade en svår meningsmotståndare i Föreningen Svenska Folkskolans Vänner (SVF), grundad vid lärarmötet i Uppsala 1883. Då bröt sig några folkskollärare ur SAF av religiösa skäl för att skapa en uttalat kristen motorganisation. Sina idéer framförde de i tidskriften Folkskolans vän som började ges ut 1884. SVF och dess organ ville verka samhällsbevarande och utgick från en religiöst-ortodox grundinställning. Man ville också värna folkskolans kristna prägel och slog likaså vakt om katekesundervisningen. Ledande namn inom SVF var Waldemar Rudin, professor i Uppsala.

Andra konkurrenter till Svensk läraretidning var den konservativa Tidning för folkskolan, som gavs ut med statsbidrag, samt Weckoblad för folkundervisningen (1877–1887). Den sistnämnda leddes av skolmannen och publicisten Albrekt Segerstedt. Vid sekelskiftet 1900 framstod dock SAF och Svensk läraretidning som folkskollärarnas ledande kårförening och kårorgan. Det var också SAF som hade störst politisk makt och därmed möjlighet att förverkliga sina idéer.

Att ge ut särskilda publikationer till jul blev allt vanligare under 1800-talet och de kunde rikta sig såväl till vuxna som till barn. En föregångare till jultidningarna var kalendern, som började komma ut redan under 1800-talets första decennier och främst vände sig till vuxna. Ett tidigt exempel i Sverige är Svensk folk-kalender från 1837, och 1844 lanserade Bonniers kalendern Svea som fick stor spridning. Kalendrarna publicerades oftast vid jultiden och i deras spår följde snart jultidningarna, som till en början var avsedda för en vuxenpublik.

En av de första och också den mest välkända jultidningen är Julqvällen, utgiven av Publicistklubben med start 1881 och försedd med lockande tomtevinjett av Carl Larsson. Julqvällen, som anses ha gjort jultidningen till en fast institution i svenska medelklasshem, blev kvar på marknaden till 1956. Den hade sin främsta konkurrent i Jul-rosor. Skandinavisk julklapp, som startade 1885 och uppmärksammades bland annat för sina påkostade färgtryck. Julrosors danske förläggare Ernst Bojesen hade inspirerats av internationella publikationer och hade nya idéer om tryckteknik, formgivning och innehåll. Ännu en av de mer välkända jultidningarna är Julstämning som lanserades 1906 och alltjämt utkommer.

Emil Hammarlunds Jultomten var tidig men inte först på plan bland svenska jultidningar för barn. Den hade föregåtts dels av skolmannen J. V. Liffmans Julstugan. Gåfva till snälla barn 1840–1841, dels av Albrekt Segerstedt som på 1870-talet gav ut Julgranen. Illustrerad kalender för barn och ungdom. Både Liffmans och Segerstedts tidningar blev dock kortlivade. Ett år före Jultomten kom Snöflingan. Barnens jultidning, vilken gavs ut fram till 1907. Bonniers förlag stod från 1897 till 1932 bakom Julklockan. Sveriges barn tillägnad af Folkskolans vän.

Den främsta konkurrenten till Jultomten var Stina Quints Julklappen. Quint hade 1892 startat Folkskolans barntidning som hade samma publik som Jultomten och en kulturdemokratisk inriktning som i mycket erinrade om Svensk läraretidnings utgivning för barn. Quint började 1893 ge ut Julklappen. Den fortsatte att komma ut fram till 1955 och kan ses som en uppföljare till Folkskolans barntidning. Emil Hammarlund såg den som ett plagiat av Jultomten, och rivaliteten mellan de båda tidningarna var tydlig. Innehållet var likartat och till stor del medverkade samma författare och konstnärer i bägge publikationerna. Lärarna ute i skolorna som hjälpte till med prenumerationer och distribution hamnade ofta i en besvärande lojalitetskonflikt om vilken av de två tidningarna de skulle ge sitt stöd.

Då allt fler tidningar började ges ut under 1900-talets första decennier hårdnade konkurrensen efter hand. Upplagorna minskade och successivt lades Svensk läraretidnings förlag olika periodiska publikationer ned under 1920- och 1930-talen till förmån för bokutgivningen.

Lena Kåreland

Vidare läsning

Bramstång, Mats 1800-talets julpublikationer som litterärt forum, Studentlitteratur, 1973

Svedjedal, Johan, Bokens samhälle. Svenska bokförläggareföreningen och svensk bokmarknad 1887–1943, vol. 1, Svenska förläggareföreningen, 1993

Svensson, Sonja, Läsning för folkets barn. Folkskolans barntidning och dess förlag 1892–1914, diss., Rabén & Sjögren, 1983

Svensson, Sonja, Barnavänner och skolkamrater. Svenska bar- och ungdomstidningar 1766–1900 sedda mot en internationell bakgrund, Carlssons, 2018

Söderholm, Gundel, Svea. En litterär kalender 1844–1907, diss., Uppsala universitet, 2012