Om tiden

Koloniala och rasistiska uttryck i samtiden

Barnlitteraturen var runt sekelskiftet 1900 generellt präglad av ett nationalromantiskt ideal. Idén om den svenska nationen ställdes inte sällan i kontrast till det icke-europeiska ”andra”, vilket återspeglas i olika genrer och former – från sagosamlingar med exotiserande inslag till äventyrsromaner och historiska skildringar – i Barnbiblioteket Saga. Den europeiska koloniala expansionen är en del av bakgrunden till att exempelvis reseskildringar och romaner som skildrar kolonierna ur ett västerländskt perspektiv blev populära under 1800-talet. Hur detta tog form i litteraturen syns bland annat i de äventyrsberättelser som centreras runt en europeisk hjälte som övervinner faror i form av infödingar och vilda djur. Svensk läraretidnings förlags bearbetning av Daniel Defoes kända robinsonad i Robinson Kruse (1899) är ett välkänt exempel på att denna form av berättelse ansågs passa även en yngre målgrupp.

Både förlagets pedagogiska ansatser och dess läsfrämjande ambitioner kan sägas påverka hur det icke-västerländska framställs som en motbild till det egna. Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga gavs ut i Saga i en bearbetad utgåva år 1900 som, trots ambitionen att lära ut om slavarnas förhållanden, bidrog till att förstärka uppdelningen mellan ”vi” och ”dem”, bland annat genom sin anpassning till barnläsaren. Bokens svarta karaktärer beskrivs i högre grad utifrån yttre attribut och sin ”annorlundahet”, och de passager som riktar sig direkt till läsaren med budskapet om slaveriets misär har reducerats. Över tid bearbetades boken ytterligare och i senare upplagor har vissa generaliserande beskrivningar av slavarnas hudfärg lagts till, snarare än tonats ned.

Vidare gav förlaget i Barnbiblioteket Saga ut en rad så kallade ”indianböcker”, som byggde på att ”det civiliserade” ställdes mot det ”primitiva” och som framställde Nordamerikas ursprungsbefolkning som våldsamma vildar kontrasterade mot de vita hjältarna. Varken tidiga eller senare upplagor av dessa böcker problematiserade det koloniala innehållet. Det rastänkande som fick fäste under 1900-talets första hälft i och med rasbiologins och eugenikens (rashygienens) breda genomslag reproduceras således i Saga-utgivningen genom återutgivandet av populära titlar med rasstereotyper.

Rasbiologin och eugeniken lämnade också spår i Saga-böckerna för yngre barn under 1930- och 1940-talen. Bland annat gav förlaget ut ett tiotal lära läsa-böcker och böcker för nybörjarläsare, där delar av innehållet byggde vidare på de djupt rotade stereotyper som kan härledas till tidigare och samtida populärkultur och läroböcker. Ett exempel på hur detta kunde ta sig uttryck är temat renhet och smuts. Detta går dels att härleda till eugeniken och rasuppdelningen i pseudovetenskapliga texter, dels till populärkultur och 1800-talets tvålreklamer, där mörk hudfärg framställdes som något som gick att tvätta bort. I böcker för de yngsta kombinerades inte sällan ett uppfostrande budskap om vikten av att hålla sig ren med stereotypa skildringar av svarta personer. Även böckernas illustrationer bidrog till de för tidsandan typiska bilderna av exempelvis kineser och afrikaner. De förra porträtterades som grymma rövare eller på exotiserande sätt utifrån fördomar om den kinesiska kulturen och de senare som underlägsna den vita ”rasen”, bitvis med referenser till stereotypen ”den ädle vilden” med primitiva vapen och utstyrslar.

I efterdyningarna av andra världskriget kom begreppet ”ras” att minska i offentliga texter, samtidigt som att exempelvis n-ordet och liknande rasistiska termer fortsatt användes brett. Detta skedde ofta i en form av solidarisk anda. Saga-titlar som Ruth Ainsworths Negerdockan Rufsituss (1958) och Hans Baumanns Punk (1954), vilka riktade sig till yngre läsare, vittnar om hur stereotyper reproducerades i litteraturen för yngre läsare. Utöver att anses roa den yngre publiken, fanns det en tanke om att dessa böcker skulle bidra med kunskap om samt medkänsla med andra människor och kulturer. Bristen på medvetenhet gällande de stereotypa bilderna och exempelvis n-ordets betydelse i relation till kolonialismen, gjorde dock att dessa drag fortsatt levde kvar även i de böcker som hade en sådan solidarisk ansats. Böckerna bör idag läsas mot bakgrund av en större historisk kontext, som på olika sätt inneburit att vit hudfärg fungerat som norm.

Under de senare decennierna i Barnbiblioteket Sagas historia övergick förlaget till att ge ut mer probleminriktade och realistiskt förankrade böcker, vilket följer barnlitteraturhistoriens utveckling generellt. Exempel på böcker som ger plats åt nya perspektiv på det som ansågs främmande är Guit Idestam-Almquists Ny i klassen från 1966, i vilken en mobbad pojke blir vän med Josua som kommer ny till klassen från Afrika, samt översättningen av Katharine Savages Afrikas historia. Söder om Sahara, utgiven i Barnbiblioteket Sagas underkategori Pelarböckerna år 1962.

Genomgående i Svensk läraretidnings förlags historia fanns en idé om att böckerna i Barnbiblioteket Saga skulle bidra med kunskap om världens folk och kulturer, även om detta tog sig olika uttryck över tid. Placerade i en bredare, historisk och kolonial kontext är Saga-böckerna, liksom stora delar av 1900-talets västerländska barnlitteratur, samtidigt bärare av sin tids syn på vithet respektive icke-vithet.

Johanna Almqvist

Litteratur

Ajagán-Lester, Luis, "De Andra". Afrikaner i svenska pedagogiska texter (1768–1965), Diss. Stockholms universitet, Stockholm, HLS Förlag, 2000.

Skaret, Anne, ”Å være en barnelitterær klassiker. Harriet Beecher Stowes Onkel Toms hytte”, Barnelitterært forskningstidsskrift, 2013(4), https://doi.org/10.3402/blft.v4i0.23325

Boëthius, Ulf, ”Mellan ideal och praktik. Barnbiblioteket Saga och indianböckerna – exemplet Den siste mohikanen”, Barnboken – tidskrift för barnlitteraturforskning, vol. 49, 2026, https://doi.org/10.14811/clr.v49.1071