Om publikationsserierna

Jultomten. Skolbarnens tidning

1891–1934, periodisk publikation

Jultomten. Skolbarnens jultidning startades av Emil Hammarlund 1891 och gavs ut av Svensk läraretidnings förlag. Tidningen, som fanns kvar på marknaden fram till 1934, kan betraktas som flaggskeppet bland svenska jultidningar för barn. Det var den mest spridda jultidningen i Sverige under 1900-talets första decennier. Redan år 1895 trycktes den i mer än 200 000 exemplar. Den bestod av både en folkupplaga och en praktupplaga och kunde även köpas med den åttasidig bilagan Tummeliten, ägnad de små barnen.

Emil Hammarlund gav först ut tidningen på egen hand men 1896 tog Svensk läraretidnings förlag över utgivningen med honom som redaktör. I Svensk läraretidning 1893 berättar Hammarlund att han hämtat inspirationen för Jultomten från Finland, där småskolläraren Alli Trygg-Helenius 1888 började ge ut Julhelsing för finlandssvenska skolbarn.

När Jultomten sjösattes var förutsättningarna gynnsamma för en masspridning av tryckalster för barn, avsedda inte för enbart skolbruk utan främst som fritidsläsning. Läskunnigheten hade ökat betydligt och många lärare, inspirerade av tidens kulturdemokratiska anda, engagerade sig för att sprida litteratur till alla samhällsklasser och ställde villigt upp som distributörer ute i skolorna. De lockades också med provision: 2 öre om de sålde mer än 10 exemplar, 3 öre om de avyttrade fler än 25 och 5 öre om de lyckades sälja mer än 100 tidningar.

Jultomten erbjöd också goda publiceringsmöjligheter för tidens upphovspersoner. Tack vare tidningens stora spridning nådde de en bred publik och blev kända bland gemene man. Kvaliteten var genomgående hög både text- och bildmässigt. Tack vare Amanda Hammarlunds omvittnade övertalningsförmåga fanns dåtidens mest framstående författare och konstnärer bland tidningens medarbetare.

Paret Hammarlund var särskilt intresserade av Jultomtens bildmaterial, som de ansåg betydelsefullt för att väcka barnens läslust. Genom förbättrad tryckteknik hade det blivit möjligt att göra både flerfärgstryck och färglitografier, och Jultomten blev känd för sina påkostade illustrationer. Elsa Beskow, Ottilia Adelborg och John Bauer började tidigt medverka, och de som oftast svarade för omslagen var Carl Larsson och Jenny Nyström.Även Albert Edelfelt, Einar Nerman, Nils Kreuger och Johan Tirén illustrerade för tidningen.

Textinnehållet var varierat med prosa blandat med verser och sånger. Barnen bjöds både moraliserande skildringar och äventyrsberättelser, och stort utrymme gavs åt sagor av skilda slag. Här märks författare som Helena Nyblom, Amanda Kerfstedt, Jeanna Oterdahl, Hugo Gyllander och Alfred Smedberg. Redaktionen fick till och med bidrag från den ansedde Zacharias Topelius och de stora nittiotalisterna, såsom Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding.

Ett sätt att få in material till tidningen var också att regelbundet anordna pristävlingar. I en annons i Svensk läraretidning kunde man år 1899 läsa en uppmaning att sända in sagor. En jury på tre personer skulle välja ut de två bästa, vars författare belönades med 250 respektive 150 kronor, en ansenlig summa vid tiden.

Det fanns konkurrenter till Jultomten och bland dem märktes bland andra Julqvällen, Julklockan och Julklappen. Jultidningarna kan ses som ett led i det sena 1800-talets kommersialisering och de kom även att inverka på traditionerna vid julfirandet, där julbockennu definitivt ersattes av jultomten.

Julpublikationerna för både vuxna och barn är likaså exempel på en differentiering av bokmarknaden. I och med industrialiseringen och den ökade läskunnigheten uppträdde nya konsumentgrupper i olika åldrar och samhällsgrupper. I memoarlitteraturen finns många vittnesbörd om den betydelse som jultidningarna hade. Till exempel minns författaren Gabriel Jönsson, som barn bosatt i ett litet fiskeläge i Skåne, hur man redan i oktober gladdes åt att i skolan få välja ut vilken tidningen man önskade sig till jul: kanske Jultomten med sin rödluvade tomtenisse, tyngd av julklappspaket.

Jultomten var ett svar på tidens efterfrågan på bra och stimulerande läsning för barn. Priset på tidningen försökte Hammarlund hålla lågt, 25 öre, och Tummeliten kostade endast 15 öre.  För praktupplagan, som innehöll både den så kallade folkupplagan och Tummeliten, fick man betala det dubbla. Trots sitt låga pris gav tidningen goda inkomster, som gjorde att paret Hammarlund och Svensk läraretidnings förlag 1899 kunde satsa på att ge ut bokserien Barnbiblioteket Saga. Flera av de författare och konstnärer som medverkade i Jultomten återkom i Saga-volymerna.

Lena Kåreland

Vidare läsning

Bramstång, Mats, 1800-talets julpublikationer som litterärt forum, Studentlitteratur, 1973

Furuland, Lars, Jultomten. Ur skolbarnens gamla jultidning, Gidlunds, 1980

Wranér, Signe, I Sagas tjänst, Svensk lärartidnings förlag, 1966

Svensson, Sonja, Läsning för folkets barn. Folkskolans Barntidning och dess förlag 1892–1914, Rabén & Sjögren, 1983

Svensson, Sonja, Barnavänner och skolkamrater. Svenska barn- och ungdomstidningar 1766–1900 sedda mot en internationell bakgrund, Carlssons, 2018