Roos, Anna Maria (1862-1938)

Anna Maria Roos föddes i Stockholm den 9 april 1862 och var i första hand verksam som författare. Hon utbildade sig vid Högre lärarinneseminariet men innehade aldrig någon lärartjänst. Hon skrev både för barn och vuxna och hennes produktion var omfattande, men huvuddelen utgörs av barnböcker. Det är också berättelserna och verserna för barn som kommit att leva vidare. Hennes berömmelse vilar främst på läseböckerna för små barn I Önnemo och Sörgården, båda utgivna 1912 med den gemensamma huvudtiteln Hem och hembygd. De ingick i det läseboksprojekt för folkskolan som leddes av Alfred Dalin och Fridtjuv Berg.

Bokdebuten ägde rum 1894 med både en diktsamling för vuxna och en barnbok i två delar med visor och berättelser, båda utgivna på Bonniers förlag under pseudonymen Alfaro. Barnboken, Lilla Elnas sagor, fick det mest entusiastiska mottagandet. Den innehåller den välkända sången ”Blåsippan ute i backarna står”, som ett år senare tonsattes av Alice Tegnér. Bland Roos barnböcker märks även Gräshoppans visor, som utkom i två delar 1899 och 1900 med bilder av Elsa Beskow, och Mariæ Nyckelpigas visbok (1901), illustrerad av Ottilia Adelborg och Stina Beck-Friis. Till en del av visorna hade Roos själv satt musiken.

Roos var även redaktionssekreterare på tidskriften Ord och Bild 1898–1902 och svarade för utgivningen av Sveriges författareförenings litterära årsskrift Vintergatan. Under decennierna runt sekelskiftet 1900 hörde hon till tidens mer framträdande kulturpersonligheter. Hon skrev även barnbokskritik, bland annat i Svenska Dagbladet, och var mellan 1913 och 1918 ledamot av Samfundet de Nio samt några år också ordförande i Sällskapet Nya Idun.

Från slutet av 1890-talet fram till sin bortgång medverkade Roos i olika publikationer utgivna av Svensk läraretidnings förlag. Omkring 25 volymer i Barnbiblioteket Saga innehåller sagor, dikter, visor, historiska arbeten och sagospel av henne, liksom andra publikationer som Jultomten, Tummeliten och Fågel Blå. Hon stod i brevkontakt med förlaget under närmare 40 år. Roos fick jämförelsevis höga honorar för sina texter, men brevväxlingen med Amanda Hammarlund visar att hon ofta var missnöjd dels med sina arvoden, dels med förlagets behandling av hennes texter. Hammarlund var angelägen om att få bidrag från Roos, som ofta uppmanades skriva något. Hon insåg uppenbarligen värdet av Roos texter som genom sin friska munterhet skilde sig från andra samtida berättelser och verser. Det framfördes också önskemål om något historiskt arbete, och under 1920- och 1930-talen skrev Roos det omfattande verket Genom seklerna som utkom i flera delar.

Emellanåt var Roos missnöjd över de låga honoraren medan hon vid andra tillfällen sade sig vara beredd att avstå från honorar eller sänka det honorar hon erbjudits. Hon var ofta mycket angelägen att få ut sina texter.

Roos barnlitterära produktion var mer ekonomiskt lönsam än det hon skrev för vuxna, men helst hade hon velat utveckla sitt starka intresse för religionsfrågor. Hennes dragning till mysticism blev med åren alltmer framträdande. År 1908 utkom Framtidens religion och Framtidens kvinna, en bok som till stora delar är skriven i polemik mot Ellen Keys religionsuppfattning och kvinnosyn. Skriften Teosofi och teosofer (1913) är ett annat exempel på Roos arbeten med religiös inriktning. Bland hennes verk för vuxna märks också Ett diktaröde (1919), en historisk roman om diktaren Percy Bysshe Shelley. De sista åren av sitt liv förde Roos en kringflackande tillvaro med resor runt om i Europa, USA, Mellanöstern, Nordafrika och Asien. Under sina utlandsvistelser ägnade hon sig även åt healing, att genom handpåläggning bota sjuka, en verksamhet som var förbjuden i Sverige. När hon 1938 avled i Bombay var hon i det närmaste utfattig.

Anna Maria Roos dog i Indien den 23 april 1938.

Lena Kåreland

Litteratur

Den svenska barn- och ungdomslitteraturens historia. Från äldre tid till tidigt 1900-tal, red. Boel Westin och Åsa Warnqvist, Stockholm: Natur & Kultur, 2024

Lindström, Ingegerd och Anna Maria Roos, Inte bara Sörgården. Ett reportage bland böcker och brev, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1989

Löfgren, Eva Margareta, ”Historien om Sörgården”, Från Sörgården till Lop-nor, red. Bo Ollén, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1996

Svensson, Sonja, Läsning för folkets barn. Folkskolans Barntidning och dess förlag 1892–1914, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1983

Wranér, Signe, I Sagas tjänst. Stockholm: Svensk läraretidnings förlag, 1966.