Om tiden

Folkskolan och folkskollärarna

Svensk läraretidnings förlag och dess verksamhet har en tydlig koppling till skolan och folkskolläraryrkets framväxt. Barnbiblioteket Saga och förlagets övriga publikationer kan ses i ljuset av folkskolans utveckling liksom de folkbildningssträvanden som präglade tiden runt sekelskiftet 1900. Folkskollärarna framstod vid denna tid en relativt ny yrkesgrupp som var på frammarsch och mer och mer lät tala om sig.

Mycket hade hänt sedan folkskolestadgan efter livlig debatt antogs 1842. Den innebar att staten för första gången fick ett övergripande ansvar för den allmänna folkundervisningen. Alla barn skulle nu få grundläggande kunskaper i framför allt läsning och skrivning. Folkskolans tillkomst fick avgörande betydelse för barns utveckling och även för litteraturen för barn.

Men det tog tid innan alla barn gick i folkskolan och innan undervisningen fick en någorlunda godtagbar kvalitet. En bra bit in på 1900-talet var det vanligt att åtminstone barnen i glesbygder endast gick i skolan vissa dagar i veckan. Mer än 90 procent av alla Sveriges barn anses dock på 1890-talet ha gått i någon form av folkskola, även om kvaliteten och omfattningen av den undervisning de fick varierade åtskilligt.

Folkskolan kom länge att betraktas som en fattigskola och inte som en allmän medborgarskola. Bättre bemedlade föräldrar satte inte gärna sina barn i folkskolan och eleverna utgjordes därför till stor del av barn till det industriproletariat som växt fram i storstäderna. På landsbygden var det främst barn till bönder och statare som gick i folkskolan. Fridtjuv Berg propagerade i en skrift från 1883, Folkskolan som bottenskola, för ett enhetligt skolsystem som innebar att folkskolan skulle stå för en gemensam grundutbildning för alla samhällsklassers barn.

Bergs åsikter väckte stort motstånd och uppfattades som chockerande. Själv såg Berg det som exempel på ”kastanda” att ”fint folks barn” erbjöds en sorts utbildning medan ”simpelt folk” erbjöds en annan. Men det kom att dröja innan hans idéer om en gemensam bottenskola fick genomslag. Det så kallade parallellskolesystemet, där olika samhällsklasser valde skilda skolformer, försvann först i och med enhetsskolans införande 1962.

Under 1800-talets andra hälft inrättades folkskollärarseminarier, det ena efter det andra, och utbildningen vid dessa förbättrades avsevärt. Men den ansågs alltjämt ha sina brister. Fridtjuv Berg såg folkskolan som en sovande institution och i ett brev formulerar han sin kritik med dessa ord: ”Svenska folkskolan är ifrån överst till nederst ett själlöshetens land.” Folkskollärarna intog en mellanposition i samhällets sociala struktur och ofta tycks de ha känt sig mindervärdiga i jämförelse med akademiskt utbildade lärare, verksamma i flickskolor eller läroverk.

Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet förbättrades dock lärarnas utbildning och folkskolläraryrket professionaliserades. Det blev möjligt att med en folkskollärarexamen i botten göra karriär såsom exempelvis Fridtjuv Berg och Emil Hammarlund gjorde. I sitt arbete för skolans utveckling hade de sällskap av flera eldsjälar, många med koppling till Svensk läraretidnings förlag, och deras strävan att förbättra folkskolan stod i samklang med tidsandans reformsträvanden och även med reformpedagogikens utveckling.

Runt om i landet bildades även folkskollärarföreningar, först lokala sammanslutningar och år 1880 var det dags för Sveriges Allmänna Folkskollärarförening (SAF) att inleda sin nationella, för skolans lärare i hela landet, så viktiga verksamhet. Samtidigt började folkskollärartidningar ges ut, och den viktigaste var utan tvivel Emil Hammarlunds Svensk läraretidning.

Mer och mer kom folkskollärarna att framstå som en kulturell maktfaktor i samhället. De utgjorde en kulturinstans och ett exempel på deras engagemang för barns läsning är Barnbiblioteket Saga. Majoriteten av de som vid starten var aktiva i Svensk läraretidnings förlag och dess publikationer var folkskollärare. Lärarkåren blev i hög grad bärare av den optimism och det engagemang för de unga som kännetecknade tidsandan.

Dåtidens engagemang för utbildningsfrågor ligger i linje både med folkrörelsernas framväxt och de strömningar av kulturradikalism som följde i spåren av socialdemokratins framväxt och ett ifrågasättande av rådande maktsystem. Men undervisningen av de lägre samhällsklasserna var av intresse inte bara för pedagoger. Den berörde flera samhällsgrupper, inte minst prästerskapet. Skolfrågor togs gärna upp på kyrkomötena och kyrkans inflytande över utbildningen var alltjämt betydande. Den omstridda frågan i vilken utsträckning undervisningen i folkskolan skulle vara religiöst baserad eller ge en mer allsidig bildning var ett ofta debatterat ämne.

Samtidigt växte det fram en allt kraftfullare kritik av kyrkans och prästerskapets makt över skolan. Kyrkoherden var i och med kommunallagen från 1862 skolans förman på lokal nivå och likaså den som tillsatte lärartjänsterna. Både Fridtjuv Berg och Emil Hammarlund opponerade sig ofta och kraftfullt mot prästernas inflytande och kämpade för en demokratisering och sekularisering av skolväsendet.

Det är tydligt hur pedagogiken åren runt sekelskiftet skaffar sig ett ansenligt utrymme i offentligheten, och Stockholm blev mer och mer centrum för den pedagogiska debatten. Det var i huvudstaden som de nordiska skolmötena var förlagda, när de ägde rum i Sverige. Dessa möten hölls vart femte år och kunde samla tusentals deltagare. Till det första nordiska skolmötet i Stockholm 1880 kom inte mindre än 5 000 personer.

Mötesverksamheten var en viktig del i den kollektiva strategi som kåren tillämpade. På både de nationella och nordiska mötena ventilerades skolans angelägenheter och nya tankar fick möjlighet att föras vidare och nå ut i hela landet. Motsättningar kom i dagen, idéer ställdes mot varandra och genom konfrontationer och verbala sammandrabbningar drevs utvecklingen framåt.

Det var också viktigt med lärarnas fortbildning och bland andra Fridtjuv Berg var angelägen om lärarnas möjligheter till förkovran. Han ivrade för att resestipendier för vidare studier skulle inrättas. Sådana tillkom också, finansierade av Emil Hammarlunds egna medel. Det var främst de goda inkomsterna från Jultomten som gjorde det möjligt att på detta sätt bekosta lärarnas fortbildning. År 1904 tillkom statligt finansierade stipendier om 4 000 kr per år.

Det uppsving för barnboken och barns läsning som tog sin början på 1890-talet kan alltså till stor del tillskrivas folkskollärarna. Deras folkbildande insatser, manifesterade bland annat i Svensk läraretidnings förlags utgivning, kan i detta sammanhang inte underskattas. Det var i hög grad tack vare lärarnas entusiasm som litteraturen fördes ut till folket och inte minst till barn i alla samhällsgrupper.

Lena Kåreland

Vidare läsning

Edgren, Henrik, En kungsådra för nationens samhörighet. Läsebok för folkskolan i det sena 1800- och det tidiga 1900-talets skola och samhälle, Nordic Academic Press, 2024

Florin, Christina, Kampen om katedern. Feminiserings- och professionaliseringsprocessen inom den svenska folkskolans lärarkår 1860–1906, diss., Umeå universitet, 1987

Landahl, Joakim, Politik & pedagogik. En biografi över Fridtjuv Berg, Lärarförlaget, 2016

Svensson, Sonja, Läsning för folkets barn. Folkskolans barntidning och dess förlag 1892–1914, diss., Rabén & Sjögren, 1983

von Zweigbergk, Eva, Barnboken i Sverige 1750–1950, Rabén & Sjögren, 1965