Om förlaget

Det redaktionella arbetet

När förlagets tredje redaktör i ordningen efter Emil och Amanda Hammarlund, Signe Wranér, beskriver det redaktionella arbetet med Barnbiblioteket Saga poängterar hon hur mycket tid som ägnades åt revideringar av äldre upplagor: ”Hon [Amanda Hammarlund] höll styvt på att alla förstakorrektur skulle motläsas högt, så somliga Saga-band har jag nog plöjt igenom många gånger. Robinson t.ex. har jag läst 64 gånger och skrivit om den 6 gånger. Språket förändras åtskilligt på sex decennier” (Wranér 43).

Vad Wranér avsåg med formuleringen ”skrivit om” är oklart och omfattningen av förändringarna återstår att undersöka i detalj, men tydligt är att Wranér i omgångar gjorde stora revideringar av Daniel Defoes klassiker. Uttalandet ringar ändå in redaktionens löpande arbete med att anpassa och aktualisera sitt utbud för nya generationer unga läsare. Samtidigt vittnar exemplet, Robinson Kruse (1899), om den litterära traditionens betydelse för det redaktionella arbetet. Anpassningarna framstår därmed inte som enbart pedagogiskt eller kommersiellt motiverade, utan också som uttryck för en kulturbärande ambition.

Redaktionens arbetssätt kan följas i Saga-arkivet, som ger en nyanserad bild av arbetet med olika texter. Där finns ledtrådar till allt från inledande kvalitets- och urvalsdiskussioner till texternas spridning och kommunikationen med författare, bildkonstnärer, förlag, skolor, bibliotek och läsare. Det bevarade arkivmaterialet visar också att redaktionen genom hela arbetsprocessen styrdes av föreställningar om de läsande barnen.

Till stor del var de olika stegen i manuskripthanteringen pedagogiskt motiverade och utgick från föreställningar om barns behov, intressen och resurser. Samtidigt är det uppenbart att det redaktionella arbetet också hade tydliga moraliska och ideologiska bevekelsegrunder, vilka flätades samman med estetiska överväganden. Därtill skulle texter och bilder anpassas till förlagets specifika format, exempelvis den numrerade bokserien Barnbiblioteket Saga, där varje del fram till mitten av 1950-talet måste anpassas till en bestämd fysisk storlek och ett ungefärligt sidomfång, även om det estetiska uttrycket kunde förändras över tid.

Förlaget lade stor vikt vid bildens betydelse för barns utveckling, vilket innebar att inköp och bearbetning av bilder utgjorde en central del av det redaktionella arbetet. Här satte de olika redaktörerna sin prägel på utgivningen. Under Amanda Hammarlunds tid anlitades en lång rad etablerade konstnärer och illustratörer, däribland Elsa Beskow, John Bauer, Ottilia Adelborg och Carl Larsson. De utformade omslag, illustrerade berättelser och bidrog med planscher och tecknade serier till förlagets olika publikationsserier.

Med Signe Wranér som redaktör återanvändes många bilder, samtidigt som äldre konstnärer fortfarande anlitades och nya konstnärer introducerades i utgivningen, exempelvis Karin Frykstrand, Marie Hjuler och Kaj Beckman. Efter förlagsöverlåtandet på 1950-talet arbetade en särskild bildredaktion med bildmaterialet och illustratörer och konstnärer som Helge Henschen, Einar Norelius, Fibben Hald Ylva Källström-Eklund och Harald Gripe märks i utgivningen.

Åsa Warnqvist och Olle Widhe

Vidare läsning

Banér, Anne, En sagolik konstskatt. Kulturarvet från folkskolans lärare, Lärarstiftelsen, 2025

Klingberg, Göte, Sekelskiftets barnbokssyn och Barnbiblioteket Saga, Svensk läraretidnings förlag, 1966

Kåreland, Lena, ”Jag har både gråtit och varit förtviflad för ’nejbrefvet’”, Amanda Hammarlund som redaktör och förlagschef betraktad genom Saga-arkivets brevsamling”, Barnboken 48/2025, https://doi.org/10.14811/clr.v48.1047